Nåddes igår av sorg. Min kurskamrat och gode vän Lars hade efter en längre tids sjukdom avlidit. Jag träffade Lars första gången sommaren 1974 då jag anslöt från Svea Ingenjörsregemente i Södertälje till Plutonbefälsskolan på Värmlands regemente. Var en av 9 som strax därefter reste till Halmstad för att börja på Infanteriets Kadett- och Aspirantskola. Där placerades vi i sängarna mitt emot varandra och lade grunden till vår vänskap. Väl tillbaka på I 2 i juni 1975 blev vi ”sommarkadetter” hos det fruktade radarparet Backamo & Michel. Vilka genast satte igång med att uppfostra oss efter konstens alla regler. Vidare sen till Karlberg där Lars tillsammans med mig, Thomas Johansson (Lager) och Jens Håkansson utexaminerades hösten 1977. Vi gick därefter parallellt på trupptjänst och skolor till och med Militärhögskolans allmänna kurs 1983-84. Senare skiljdes våra vägar och de senaste 20 åren hade vi inte mycket kontakt. Däremot många minnen från vår första tid i kronans tjänst och subalternofficerslivet. Lars var en mycket social person och en given deltagare vid alla kalas, resor och äventyr. Han var också en sorts bohem, som en slags svensk konstnär i Pariskolonin under 1800-talet, fast i uniform på mässen. Lars hade en bra förmåga att behålla lugnet i de mest pressade situationer. Han kom aldrig försent men att vara en minut för tidig till en uppställning, ett möte eller en tågavgång var ett slöseri med tid. Fem sekunder i förväg räckte gott och väl. Som ungkarl levde också Lars självständigt och på det sätt som han själv formade. Det var alltid en upplevelse att besöka hans lya på nedre Rud. Resorna i hans gröna Saab 99 mellan InfSS i Borensberg och Karlstad var också speciella. Länge saknades torkarblad på passagerarsidan t.ex. Likaså fungerande växelspak. Då bommarna gick ner i Pålsboda körde Lars, med bibehållet lugn, in på en stor allmän parkering där färden fortsatte på fyrans växel i cirklar till dess att bommarna gick upp igen. Lars var också en nära vän till familjen. Således har min äldsta dotter förlorat sin Gudfar. De sista åren var märkta av sjukdom men Lars kämpade tappert ända in i det sista som jag förstått. Lojal som han alltid var med officerskåren, kollegor och kamrater. Lars är nu borta men kommer ändå alltid att vara kvar i mina minnen från tiden då vi var unga och glada militärer. – Vila i frid i din himmel Lars! -Vi ses i Valhall!
Per-Göran Edliden
