Den 4 juni 1968 klev Ingvar in i mitt liv i rollen som en kraftfull och dynamisk plutonchef för ett trettiotal nyinryckta befälselever vid Värmlands regemente. Vi uppskattade honom mycket och Ingvars ledarskap betydde mycket för att jag skulle välja den militära yrkesbanan. Under årens lopp umgicks vi mycket både privat och i tjänsten. Höjdpunkten var att få tjänstgöra som brigadskyttebataljonschef med Ingvar som brigadchef. Vilken underbar tid! Ingvar kunde verkligen konsten att ”sätta sin prägel”på det mesta. Ingvars, magnifika ledarskap och ibland egensinniga personlighet skulle väl platsa som underlag till en nutida”Gösta Berlings saga”. Ingen som träffat Ingvar, även om det var för ett kort ögonblick, kan ha glömt honom. För oss kamrater kommer han att fortleva och historierna om honom kommer bara att bli bättre och bättre. Ingvar lyckades med det som få lyckas med att även utanför den närmaste familjekretsen betyda mycket för många olika enskilda personer såväl som många oilka gemenskaper.
När han nu klättrar upp för stegen till Sankte Per behöver han ej buga sig av skam, utan kan med stolthet, iklädd fältuniform, hjälm, snus och pistol träda in i lokalen för att träffa de andra gamla kämparna, som Sir Henry, Alf Wiman, Sven Björheden, bröderna Fagerstöm, Thomas Grunditz med flera. Gurkaspelet kommer att pågå för fullt, lierburken är uppvärmd och fru Stakhe serverar pyttipannan medan den siste värnpliktige mässuppassaren Sven-Eric (sven-ingvars)Magnusson kommer med snapsbrickan! Ingvar, du kommer att välkomnas av det gamla gänget.
Ingvar, efter Din tid som brigadchef, skiljdes våra vägar, men på något sätt har Du alltid varit närvarande hos mig ända sedan den 4 juni 1968 klockan 1830, då Du första gången tog befälet över mig. Tack för det Ingvar!
Lennart Ohlsson