Det är med sorg och vemod jag konstaterar att Lt Owe Olsson inte längre finns ibland oss. Jag tror inte alla förstår vad Owe bidragit med för värmlandsbrigaden i allmänhet och för värmlandsregemente I2 i synnerhet. Han var en stor del i att I2 fick prägeln och renommét såsom ett idrottsregemente. Jag hade glädjen att få jobba nära Owe på idrottsexpeditionen under en kortare tid. Owe levde nog under devisen bättre en lite rörig skalle, än en ren och tom. Detta synsätt präglade även ordningen på idrottsförrådet. Här låg innebandyklubbor och styrketräningsattiraljer om lott. Men om någon kom och frågade om de kunde få låna orienteringsskärmar, då ställdes sig Owe i dörröppningen kliade sig lite i huvudet plirade pillemarsikt som bara han kunde. Efter 20 sekunder störtade han iväg, lyfte på skidskyttemålet och darttavlan och där låg skärmarna. I allt kaos hade han järnkoll. På ett antal tävlingar hade jag förmånen att få vara tillsammans med Owe, tänker bland annat på resan i kron-volvon till kadettloppet i Halmstad, I bilen fanns undertecknad, Owe, Sune (studs) Hedman och Bertil (human Bertil) Löfgren. Den intellektuella spänsten i samtalet i den bilen var lika vid som hela resan kan jag lova. Men på alla tävlingar som Owe var med så kom en annan sida fram. Coachen Owe, han var en riktig bra coach alltid omtänksam och inlyssnande. Det var många medaljer du hjälpte mig och regementet till. Men om det var ett ting eller årsmöte fick man passa sig för Owe. Ingen och jag säger ingen hade sådan koll på stadgar mm. Vissa människor gör avtryck, och vart du nu än är Owe, så kommer dina spår och avtryck att finnas kvar här på infanterijorden. Vila i frid.
Ulf Bergman
