Tack Kenneth för att du delar med dig av dina minnen. Jag minns första gången jag fick följa med pappa till hans ”jobb” på I2. Jag var kanske 5 år. Vi stod på kaserngården och framför oss stod ett antal beväringar. Plötsligt antog pappas röst en styrka jag aldrig hört förut – giiiivakt!!! Jag blev livrädd. Det var mitt första möte med pappa i hans yrkesroll.
Han berättade mycket om sina upplevelser av sitt yrke, insikter han gjorde längs vägen och jag vet att han verkligen tyckte om sitt arbete. Särskilt pedagogiken låg honom varmt om hjärtat. Helt säkert är också en stor anledning att han lärde känna människor som blev vänner för livet – som dig.
Idag har vi begravt vår far. Han kommer för alltid att saknas mig men han lever vidare i alla minnen och allt han givit mig och mina systrar.
Återigen, stort varmt tack till dig Kenneth för att jag fick läsa dessa rader du skrivit. Det betyder oerhört mycket.
Med vänlig hälsning/ Daniel Renström