Jag hade dåvarande kaptenen Lars Hornevall som plutonchef under åren 1981-1982 då jag under de åren tjänstgjorde som förtidsinskriven, befälselev på I 2. Man var sjutton år gammal vid inryckningen och efter genomgången befälsskola ledde man soldaterna som i många fall var flera år äldre. I den situationen blev Hornevall för mig och jag tror för många andra, trots hans egen vid den tiden ganska unga ålder, en sorts fadersfigur som gjorde mycket stort intryck mig, faktiskt tror jag för hela livet. Berättelsen om hans hjältemodiga insats i samband med handgranatsolyckan som han för övrigt vid något enda tillfälle, lakoniskt, kommenterade med orden ”man kan ju tycka att vi behövde lite bättre handgranater, man dör ju inte ens när man ligger på dom”, sitter fortfarande kvar. I samband med U-båt 137:s grundstötning i Karlskronas skärgård var vårt kompani beredskapskompani tillsammans med ett annat kompani någonstans i landet. Vi befann oss den natten på manöver i Örnäs och väcktes upp av befälet och det beordrades bl.a. borttagande av lösskjutningsanordningarna och iordningställande för transport till Karlstads flygplats för lufttransport till Karlskrona. I det läget, mitt i natten, visste nog ingen egentligen vad som höll på att hända, det gick många rykten om vad ryssarna egentligen höll på med och de flottrörelser som iakttagits i riktning mot Sverige. Här minns jag hur kapten Hornevall på sitt sedvanligt lugna och stabila sätt hanterade situationen och jag minns att jag kände att vad som än händer så kan vi inte ha en bättre plutonchef i det läge vi befann oss i. Jag minns ingen oro eller rädsla, bara en känsla av stark motivation och att få vara med om något viktigt och spännande. Under morgontimmarna klarnade väl lägesbilden något och de första inledande farhågorna om vad som egentligen pågick och vår insats återkallades. Under Lars Hornevalls ledning kändes ingen uppgift någonsin omöjlig och han hade under tiden med plutonen skapat en mycket stark ”vi-anda” och gemenskap där jag nog tror alla, även de från början minst motiverade, kände en stark lojalitet med de uppgifter som skulle lösas i stort och smått. Det slår mig att det är trist att inte dagens ungdomar, inte minst med tanke på läget i samhället med social oro och kriminalitet, i ett omfattande värnpliktssystem får möjlighet att möta förebilder som Lars Hornevall. Där familjen, kyrkan, skolan och andra auktoriteter tappat greppet tror jag att tiden som värnpliktig kunde innebära att många, många unga killar fick ett nödvändigt uppvaknande som förebyggde en fortsatt social utförsåkning. Tack kapten, vila i frid.
Peter Torstensson
