Göran Carnander

Vila i frid

Tack för gemensamma åren på kompaniet i slutet av 70-talet och början på 80-talet. Tack även för den goda samverkan/dialogen när du företräde HKV och jag SWEDEC.
Göran Carnander

Överste

Kurskamraterna i 185. RK sänder en sista hälsning, vila i frid/Jan Mörtberg, Thess Sjelasörjare

Lars Hornevall

Tack för den tid vi fick både på I2 och på sjön.
Du var en bra kamrat.
Vila i frid
Kenneth Jansson

Tack för alla år och minnen

Kan bara hålla med om alla de ord som skrivits om Lars enligt ovan. Började som hemvärnsgrabb där jag kom från landet och han från stan men redan där så fick jag förtroende för Lars. Hade förmånen att få träffa Lars under alla år på regementet och sedan även under våra resor det senaste årtiondet och det har blivit många minnen. Som flera skriver så var Lars alltid i tid men en minut för tidigt var ju slöseri, 30 sekunder till avlämning, tror jag putsar skorna lite först! Vilopuls och maxpuls var nog densamma. Tack för allt och vila i frid.
Per-Ole Bohman

Tacksam

Jag hade dåvarande kaptenen Lars Hornevall som plutonchef under åren 1981-1982 då jag under de åren tjänstgjorde som förtidsinskriven, befälselev på I 2. Man var sjutton år gammal vid inryckningen och efter genomgången befälsskola ledde man soldaterna som i många fall var flera år äldre. I den situationen blev Hornevall för mig och jag tror för många andra, trots hans egen vid den tiden ganska unga ålder, en sorts fadersfigur som gjorde mycket stort intryck mig, faktiskt tror jag för hela livet. Berättelsen om hans hjältemodiga insats i samband med handgranatsolyckan som han för övrigt vid något enda tillfälle, lakoniskt, kommenterade med orden ”man kan ju tycka att vi behövde lite bättre handgranater, man dör ju inte ens när man ligger på dom”, sitter fortfarande kvar. I samband med U-båt 137:s grundstötning i Karlskronas skärgård var vårt kompani beredskapskompani tillsammans med ett annat kompani någonstans i landet. Vi befann oss den natten på manöver i Örnäs och väcktes upp av befälet och det beordrades bl.a. borttagande av lösskjutningsanordningarna och iordningställande för transport till Karlstads flygplats för lufttransport till Karlskrona. I det läget, mitt i natten, visste nog ingen egentligen vad som höll på att hända, det gick många rykten om vad ryssarna egentligen höll på med och de flottrörelser som iakttagits i riktning mot Sverige. Här minns jag hur kapten Hornevall på sitt sedvanligt lugna och stabila sätt hanterade situationen och jag minns att jag kände att vad som än händer så kan vi inte ha en bättre plutonchef i det läge vi befann oss i. Jag minns ingen oro eller rädsla, bara en känsla av stark motivation och att få vara med om något viktigt och spännande. Under morgontimmarna klarnade väl lägesbilden något och de första inledande farhågorna om vad som egentligen pågick och vår insats återkallades. Under Lars Hornevalls ledning kändes ingen uppgift någonsin omöjlig och han hade under tiden med plutonen skapat en mycket stark ”vi-anda” och gemenskap där jag nog tror alla, även de från början minst motiverade, kände en stark lojalitet med de uppgifter som skulle lösas i stort och smått. Det slår mig att det är trist att inte dagens ungdomar, inte minst med tanke på läget i samhället med social oro och kriminalitet, i ett omfattande värnpliktssystem får möjlighet att möta förebilder som Lars Hornevall. Där familjen, kyrkan, skolan och andra auktoriteter tappat greppet tror jag att tiden som värnpliktig kunde innebära att många, många unga killar fick ett nödvändigt uppvaknande som förebyggde en fortsatt social utförsåkning. Tack kapten, vila i frid.
Peter Torstensson

HV-pojken

Usch! Vi har sett det komma men inte velat tro på det. Jag lärde känna Lars en sommardag 1970 när vi började som hemvärnspojkar i Karlstad. Senare kom vi även att vara klasskamrater på Sundsta, inte i samma klass men med samma kamrater, och i parallellklass. På skolresan till Monaco i trean på gymnasiet såg han till att vi småkillar kom in på Kasinot. Han stegade fram och fixade inträdet, han såg tillräckligt gammal ut till skillnad mot oss andra. Bästa kompisar på den tiden. Gräsmarkslägret minst 100 gånger, på slutet som kungar bland de unga, P-O Boman mfl. Sedan lumpen på I2 och InfKas i Halmstad. Många minnen finns, både kul och mindre kul. Handgranatsplitter i rumpan, fastklistrade skor i skåpet, men också segelbåtar och tåg. Han kunde tågtidtabellen mellan Karlstad och Kil utantill. Vi kunde stå och ha posttjänstövning, den första vid Pers väg ni vet, och han kunde tågnummer och destination på tågen som passerade förbi. Vi sågs på slutet innan pension på tåget till Stockholm men det blev aldrig tid att prata. Nu är det försent. Vila i frid Lars, du är saknad!
C-H Carlsson

Lars Hornevall

Världen är tråkigare nu – du är saknad Lars
Johan Bissman

Lars Hornevall

Tråkigt RIP!
Tommy Johansson

Överstelöjtnant Lars Hornevall

Till minne av Lars Hornevall
Annandag jul avled vår kamrat och Värmlandsinfanteristen, överstelöjtnanten Lars Hornevall i en ålder av 64 år. Genom åren är vi många som har haft förmånen att arbeta tillsammans med Lars, såväl i tjänsten som inom ram för officerskårens aktiviteter. Lars började sin militära bana redan som hemvärnspojk under rustmästare Elving Bäckströms ledarskap. Som ny löjtnant kom Lars till 7:e kompaniet och första skytteplutonen hösten 1977, undertecknad var chef tredje skytteplutonen. Ingen som var med då lär glömma detta år! Vi hade ett stort gemensamt befälsrum i en lektionssal och soldaterna var inte odelat positiva. Prövningarna för en nyutexaminerad officer var många, kön till sjukan var ibland lång men på något sätt löste vi våra uppgifter. Redan nu visade Lars prov på sitt berömda lugn och tålamod. Det blev ett antal år som skytteplutonchef och senare kompanichef.
En episod som kunde slutat riktigt illa var när Lars ledde övning i eldöverfall med skarpa handgranater i Örnäs. Soldaten som skulle kasta granaten greps av panik och lyckades tappa densamma osäkrad några decimeter framför sig själv. Lars ingriper blixtsnabbt och lyckas fösa iväg granaten någon meter. Men inser att granatens tre sekunders fördröjning nästan var förbi, Lars sliter tag i soldaten och lyckas få honom i skydd mellan sig själv och granaten. Samtidigt som granaten exploderar var Lars på väg ned i ett hjulspår. Tyvärr fick inte hela ändalykten plats i hjulspåret med följd att denna penetrerades av ett antal splitter. Lars avbryter övningen och ställer lugnt upp plutonen för visitation efter skjutning medan uniformsbyxorna började färgas röda av blod. Det blev naturligtvis ambulanstransport och en längre tids vistelse på sjukhus. Soldaten klarade sig oskadd och utan Lars ingripande hade han sannolikt inte överlevt.
Efter flera års trupptjänst studerade Lars vidare på militärhögskolans högre kurs. I början av 90-talet drabbades Lars av leukemi. Efter en lång behandling friskförklarades han och kunde 1997 fullfölja ett av sina mål att få tjänstgöra i utlandsstyrkan. Vid hemkomsten tillträdde Lars befattningen som stabschef på Värmlandsbrigaden. Efter brigadens avveckling 2000 innehade Lars flera olika stabsbefattningar på central nivå i Enköping och Stockholm.
Lars Hornevall var mycket aktiv och engagerade sig alltid i officerskårens aktiviteter, lillejular, vikingablot, högtidsmiddagar, resor etc. Exempelvis valdes Lars till subalternofficerarnas ordförande 1984 – 85. Vid sin bortgång var Lars sekreterare i officerskårens styrelse. Vi som träffade Lars under senaste året kunde se att hans hälsa inte var den bästa, trots detta kom hans hastiga bortgång oväntat. Lars var optimist och hade både beställt en ny elbil och anmält sig till officerskårens resa nästa sommar.
En stor del av sitt liv ägnade sig Lars åt segling, en egen större segelbåt fanns alltid vid kaj i väntan på sin skeppare. Han var genom åren mycket engagerad i Karlstad Segelsällskap både som medlem och styrelseledamot. Sedan något år bodde Lars i en lägenhet på gamla varvet med utsikt över segelbåtshamnen på Kanikenäset.
Vi kommer ihåg Lars som en god och engagerad kamrat med ett lugn som är få förunnat. Vår visa om I 2-infanteristen stämmer bra in på Lars Hornevalls personlighet. Lars närmaste anhöriga är mor, syster och systerson.
Tack Lars
Björn Tomtlund
Även för Värmlands regementes officerskår

Vila i frid bäste kurskamrat

Nåddes igår av sorg. Min kurskamrat och gode vän Lars hade efter en längre tids sjukdom avlidit. Jag träffade Lars första gången sommaren 1974 då jag anslöt från Svea Ingenjörsregemente i Södertälje till Plutonbefälsskolan på Värmlands regemente. Var en av 9 som strax därefter reste till Halmstad för att börja på Infanteriets Kadett- och Aspirantskola. Där placerades vi i sängarna mitt emot varandra och lade grunden till vår vänskap. Väl tillbaka på I 2 i juni 1975 blev vi ”sommarkadetter” hos det fruktade radarparet Backamo & Michel. Vilka genast satte igång med att uppfostra oss efter konstens alla regler. Vidare sen till Karlberg där Lars tillsammans med mig, Thomas Johansson (Lager) och Jens Håkansson utexaminerades hösten 1977. Vi gick därefter parallellt på trupptjänst och skolor till och med Militärhögskolans allmänna kurs 1983-84. Senare skiljdes våra vägar och de senaste 20 åren hade vi inte mycket kontakt. Däremot många minnen från vår första tid i kronans tjänst och subalternofficerslivet. Lars var en mycket social person och en given deltagare vid alla kalas, resor och äventyr. Han var också en sorts bohem, som en slags svensk konstnär i Pariskolonin under 1800-talet, fast i uniform på mässen. Lars hade en bra förmåga att behålla lugnet i de mest pressade situationer. Han kom aldrig försent men att vara en minut för tidig till en uppställning, ett möte eller en tågavgång var ett slöseri med tid. Fem sekunder i förväg räckte gott och väl. Som ungkarl levde också Lars självständigt och på det sätt som han själv formade. Det var alltid en upplevelse att besöka hans lya på nedre Rud. Resorna i hans gröna Saab 99 mellan InfSS i Borensberg och Karlstad var också speciella. Länge saknades torkarblad på passagerarsidan t.ex. Likaså fungerande växelspak. Då bommarna gick ner i Pålsboda körde Lars, med bibehållet lugn, in på en stor allmän parkering där färden fortsatte på fyrans växel i cirklar till dess att bommarna gick upp igen. Lars var också en nära vän till familjen. Således har min äldsta dotter förlorat sin Gudfar. De sista åren var märkta av sjukdom men Lars kämpade tappert ända in i det sista som jag förstått. Lojal som han alltid var med officerskåren, kollegor och kamrater. Lars är nu borta men kommer ändå alltid att vara kvar i mina minnen från tiden då vi var unga och glada militärer. – Vila i frid i din himmel Lars! -Vi ses i Valhall!
Per-Göran Edliden