Minnesboken

Major Bertil Renström till minne

Bertil Renström, min vän sedan 51 år har gått bort den 29 december 2020 och jag vill med dessa ord ge honom en sista hälsning.
VI träffades en solig majdag 1959 när vi ryckte in på 2.komp på Värmlands Regemente. Sommaren var varm och vi svettades omåttligt i fältuniform m/39 som vi tvingades bära trots sommarvärmen. På hösten samma år skickades vi på specialutbildning till Jämtland Regemente, I 5, i Östersund, jag på anspanns-tjänst och Bertil på motorutbildning. Året efter kom vi tillbaka till I 2 och beslöt oss båda för att fortsätta till Kadettskolan i Ulriksdal där vi kom ut som nybakade sergeanter våren 1961. Vi hade både en bristfällig skolutbildning i bagaget och erbjöds nu en studentexamen med sikte på att bli officer vid regementet och vi antog utmaningen och genomförde en treårig utbildning på Försvarets Läroverk i Uppsala och ett år senare, 1965 , utexaminerades vi som fänrikar från Karlberg.
Under åren som subalterner sågs vi nästan dagligen, våra respektive familjer umgicks privat och våra förstfödda barn föddes med en veckas mellanrum så man kan säga att våra liv gick i parallella banor.
Efter något år fick Bertil en tjänst på FJS och jag hamnade så småningom på
I 22 i Kiruna så då blev det glesare med kontakterna och när Bertil kom tillbaka
till Karlstad till en tjänst på Milostaben hade jag bytt till en civil karriär. Men det blev ett par träffar om året i olika sammanhang och vi uppskattade varandras sällskap och hade alltid en aldrig sinande källa av minnen att diskutera omkring. Bertil hade en underfundig humor en filosoferade alltid över aktuella ämnen och även efter sin svåra olycka kunde han lägga en humoristisk syn på tillvaron och han höll humöret upp.
Under vårt senaste möte i november i år kunde jag dock höra en viss trötthet i hans röst när vi tog farväl men aldrig anade jag att slutet var så nära. En bra karl, vän och kollega har lämnat oss för alltid, må han vila i frid!
Kenneth Törnblom-Ingemarsson

Minnesord

Jag lärde känna Bertil sent i livet, eftersom han, när jag kom till regementet, tjänstgjorde på annan ort. När han nu hamnat på den ort där vi alla för eller senare hamnar hoppas jag, när min tid kommer, kunna återknyta kontakten med honom och få höra fler av hans mustiga och livfulla historier om sin tjänstgöring i norr. Vila i frid gamle örn! Thomas Fredholm

Major

Örnen har landat. Vår kära far Bertil Renström somnade in hemma i sin säng eftermiddagen den 29 december 2020. Precis som han önskade. Han lyssnade på P1.
Tomrummet, sorgen och saknaden är oändlig. Vi vill tacka alla som gett vår Pappa omsorg och kärlek. Hans vän Anna-Lisa Carlsson och hemtjänstpersonalen i Skoghall och alla andra runt honom.
Skriv gärna en sista hälsning här på fb eller i Värmlands Regementes Officerskårs minnesbok:

Bertil Renström f.1940 d. 2020

Vila i frid

Tack för gemensamma åren på kompaniet i slutet av 70-talet och början på 80-talet. Tack även för den goda samverkan/dialogen när du företräde HKV och jag SWEDEC.
Göran Carnander

Överste

Kurskamraterna i 185. RK sänder en sista hälsning, vila i frid/Jan Mörtberg, Thess Sjelasörjare

Lars Hornevall

Tack för den tid vi fick både på I2 och på sjön.
Du var en bra kamrat.
Vila i frid
Kenneth Jansson

Tack för alla år och minnen

Kan bara hålla med om alla de ord som skrivits om Lars enligt ovan. Började som hemvärnsgrabb där jag kom från landet och han från stan men redan där så fick jag förtroende för Lars. Hade förmånen att få träffa Lars under alla år på regementet och sedan även under våra resor det senaste årtiondet och det har blivit många minnen. Som flera skriver så var Lars alltid i tid men en minut för tidigt var ju slöseri, 30 sekunder till avlämning, tror jag putsar skorna lite först! Vilopuls och maxpuls var nog densamma. Tack för allt och vila i frid.
Per-Ole Bohman

Tacksam

Jag hade dåvarande kaptenen Lars Hornevall som plutonchef under åren 1981-1982 då jag under de åren tjänstgjorde som förtidsinskriven, befälselev på I 2. Man var sjutton år gammal vid inryckningen och efter genomgången befälsskola ledde man soldaterna som i många fall var flera år äldre. I den situationen blev Hornevall för mig och jag tror för många andra, trots hans egen vid den tiden ganska unga ålder, en sorts fadersfigur som gjorde mycket stort intryck mig, faktiskt tror jag för hela livet. Berättelsen om hans hjältemodiga insats i samband med handgranatsolyckan som han för övrigt vid något enda tillfälle, lakoniskt, kommenterade med orden ”man kan ju tycka att vi behövde lite bättre handgranater, man dör ju inte ens när man ligger på dom”, sitter fortfarande kvar. I samband med U-båt 137:s grundstötning i Karlskronas skärgård var vårt kompani beredskapskompani tillsammans med ett annat kompani någonstans i landet. Vi befann oss den natten på manöver i Örnäs och väcktes upp av befälet och det beordrades bl.a. borttagande av lösskjutningsanordningarna och iordningställande för transport till Karlstads flygplats för lufttransport till Karlskrona. I det läget, mitt i natten, visste nog ingen egentligen vad som höll på att hända, det gick många rykten om vad ryssarna egentligen höll på med och de flottrörelser som iakttagits i riktning mot Sverige. Här minns jag hur kapten Hornevall på sitt sedvanligt lugna och stabila sätt hanterade situationen och jag minns att jag kände att vad som än händer så kan vi inte ha en bättre plutonchef i det läge vi befann oss i. Jag minns ingen oro eller rädsla, bara en känsla av stark motivation och att få vara med om något viktigt och spännande. Under morgontimmarna klarnade väl lägesbilden något och de första inledande farhågorna om vad som egentligen pågick och vår insats återkallades. Under Lars Hornevalls ledning kändes ingen uppgift någonsin omöjlig och han hade under tiden med plutonen skapat en mycket stark ”vi-anda” och gemenskap där jag nog tror alla, även de från början minst motiverade, kände en stark lojalitet med de uppgifter som skulle lösas i stort och smått. Det slår mig att det är trist att inte dagens ungdomar, inte minst med tanke på läget i samhället med social oro och kriminalitet, i ett omfattande värnpliktssystem får möjlighet att möta förebilder som Lars Hornevall. Där familjen, kyrkan, skolan och andra auktoriteter tappat greppet tror jag att tiden som värnpliktig kunde innebära att många, många unga killar fick ett nödvändigt uppvaknande som förebyggde en fortsatt social utförsåkning. Tack kapten, vila i frid.
Peter Torstensson

HV-pojken

Usch! Vi har sett det komma men inte velat tro på det. Jag lärde känna Lars en sommardag 1970 när vi började som hemvärnspojkar i Karlstad. Senare kom vi även att vara klasskamrater på Sundsta, inte i samma klass men med samma kamrater, och i parallellklass. På skolresan till Monaco i trean på gymnasiet såg han till att vi småkillar kom in på Kasinot. Han stegade fram och fixade inträdet, han såg tillräckligt gammal ut till skillnad mot oss andra. Bästa kompisar på den tiden. Gräsmarkslägret minst 100 gånger, på slutet som kungar bland de unga, P-O Boman mfl. Sedan lumpen på I2 och InfKas i Halmstad. Många minnen finns, både kul och mindre kul. Handgranatsplitter i rumpan, fastklistrade skor i skåpet, men också segelbåtar och tåg. Han kunde tågtidtabellen mellan Karlstad och Kil utantill. Vi kunde stå och ha posttjänstövning, den första vid Pers väg ni vet, och han kunde tågnummer och destination på tågen som passerade förbi. Vi sågs på slutet innan pension på tåget till Stockholm men det blev aldrig tid att prata. Nu är det försent. Vila i frid Lars, du är saknad!
C-H Carlsson