Minnesboken

Värmlandsinfanteristen, vår kamrat Ingvar Klang, avled den 19 augusti 2017 i en ålder av 73 år. Ingvar Klang avlade officersexamen 1966 och utnämndes till fänrik vid Värmlands regemente den 2 september samma år. Under inledningen av sin karriär tjänstgjorde Ingvar vid regementet som chef för olika plutoner och avdelningar, bland andra som chef för stabsskolan på 2.kompaniet. Tidigt beslutade sig Ingvar för att göra karriär och genomförde Militärhögskolans högre stabskurs. Därefter följde ett antal år på olika befattningar i Högkvarteret. Ingvar var Värmlandsinfanterist i själ och hjärta vilket gjorde att han sökte sig tillbaka till regementet först som kompanichef och senare efter befordran till överstelöjtnant som GU- bataljonschef. Ingvar Klang befordrades till överste och chef för Värmlandsbrigaden 1988. Därmed uppfylldes ett av Ingvars viktigaste mål här i livet. Som nyutnämnd brigadchef lät Ingvar tillverka en brigadfana utan att invänta heraldikernas synpunkter på dess utformning, vilket var kännetecknande för hans förmåga att fatta beslut. Ingvars stående order till sina DUC var enkel ”om du inte vet vad du ska göra – anfall!”.
En av Ingvars många betydelsefulla insatser var att verka för att brigaderna skulle kaderorganiseras och att brigadchefen skulle få det totala ansvaret för brigadens utveckling. Ett ansvar som skulle omfatta hela brigadens utbildning, rekrytering och utbildning av all personal, materielens krigsduglighet i mobiliseringsförråden samt ett totalansvar för ekonomin, en naturlig utveckling för att skärpa krigsdugligheten och beredskapen. Om kaderorganiseringens nödvändighet råder delade meningar men den understöddes med full kraft av Ingvar och infördes 1994 efter beslut av dåvarande arméchefen Åke Sagrén.
Ingvar Klang var en mycket närvarande och kraftfull person och alla vi som tjänstgjort tillsammans med honom har personliga upplevelser och minnen av en officer som tillämpade ett tydligt ledarskap. Ibland kanske lite väl tydligt? Behöver bara nämna företeelser som ”Styrka blixten” som gav upphov till otaliga skrönor och förstärkningen av Karolinens bevakning i samband med Kuwaitkriget som innebar att inte ens de som arbetade i byggnaden kom in.
Brigadchefen Ingvar Klang som vi minns honom
Mitt första minne av Ingvar är från en bataljonsövning hösten 1971. Som värnpliktig plutonchef blev jag lätt påkörd av en 9033 i backen vid Marieberg, med adjutanten på andra bataljonen Ingvar Klang i framsätet. Ingvar öppnade fönstret och vrålade ”Hur gick det” med sedvanlig röststyrka! Jag svarade tufft att det krävs mer än så för att skada en plutonchef. Ingen kunde väl då ana att vi båda skulle bli chefer för Värmlandsbrigaden!
Det går inte att teckna minnet av Ingvar utan att komma in på våra lillejular. Självklart är en officer med Ingvars personlighet och tydliga närvaro tacksam att personifiera. Det var inte alltid som kvällens skådespel föll i god jord men att inte blivit omnämnd skulle varit värre, det senare skulle nog uppfattats som en förolämpning.
Efter sin pensionering från det militära livet ägnade sig Ingvar med full energi åt ett stort antal aktiviteter. Ingvar var en av initiativtagarna till bildandet av föreningen bakom Brigadmuseum och var dess ordförande under museets uppbyggnadsfas. Jag hade förmånen att tillsammans med Ingvar och ett stort antal medarbetare, såväl civila som officerare, leda arbetet med uppbyggnaden av Brigadmuseum. I sammanhanget var Ingvars nätverk av stor betydelse för att de avgörande politiska besluten kunde fattas.
Ingvar hade mer att ge när han drabbades av sjukdomen som sakta men säkert tog krafterna från honom och som ledde till en alltför tidig bortgång. Vi har förlorat en kamrat och Värmlandsinfanterist som vi alla har bestående minnen av och som förblir levande i våra sinnen.
Tack Ingvar!
För kamraterna i Värmlands regementes officerskår
Björn Tomtlund

Den 4 juni 1968 klev Ingvar in i mitt liv i rollen som en kraftfull och dynamisk plutonchef för ett trettiotal nyinryckta befälselever vid Värmlands regemente. Vi uppskattade honom mycket och Ingvars ledarskap betydde mycket för att jag skulle välja den militära yrkesbanan. Under årens lopp umgicks vi mycket både privat och i tjänsten. Höjdpunkten var att få tjänstgöra som brigadskyttebataljonschef med Ingvar som brigadchef. Vilken underbar tid! Ingvar kunde verkligen konsten att ”sätta sin prägel”på det mesta. Ingvars, magnifika ledarskap och ibland egensinniga personlighet skulle väl platsa som underlag till en nutida”Gösta Berlings saga”. Ingen som träffat Ingvar, även om det var för ett kort ögonblick, kan ha glömt honom. För oss kamrater kommer han att fortleva och historierna om honom kommer bara att bli bättre och bättre. Ingvar lyckades med det som få lyckas med att även utanför den närmaste familjekretsen betyda mycket för många olika enskilda personer såväl som många oilka gemenskaper.

När han nu klättrar upp för stegen till Sankte Per behöver han ej buga sig av skam, utan kan med stolthet, iklädd fältuniform, hjälm, snus och pistol träda in i lokalen för att träffa de andra gamla kämparna, som Sir Henry, Alf Wiman, Sven Björheden, bröderna Fagerstöm, Thomas Grunditz med flera. Gurkaspelet kommer att pågå för fullt, lierburken är uppvärmd och fru Stakhe serverar pyttipannan medan den siste värnpliktige mässuppassaren Sven-Eric (sven-ingvars)Magnusson kommer med snapsbrickan! Ingvar, du kommer att välkomnas av det gamla gänget.

Ingvar, efter Din tid som brigadchef, skiljdes våra vägar, men på något sätt har Du alltid varit närvarande hos mig ända sedan den 4 juni 1968 klockan 1830, då Du första gången tog befälet över mig. Tack för det Ingvar!

Lennart Ohlsson